Ett onödigt inlägg (ej vidare läsvärt)

Japp, jag har härmed bestämt mig för att INTE svara på folks kommentarer med att skicka en egen kommentar. (Om någon har nån objection mot detta beslut så meddela det gärna!) Så därför, om det är nåt speciellt som jag bara måste svara, så kan jag ju skriva det i nästa inlägg, typ som jag tänkte göra nu.

Jag tänkte nämligen att jag kanske borde förklara det där med en mossig sten för er små själar därute som aldrig haft denna känsla. Infallet att man skulle vilja ligga under en sten i tusen år kan faktiskt infräffa när som helst. Man behöver inte vara deprimerad, stressad eller ha gjort bort sig, även om dessa vanligtvis är de utlösande faktorerna. Man kan bara vara allmänt trött, cranky eller vad som helst, och känna att en gammal mossig sten i en skog skulle kunna lösa alla ens problem.

Var inte detta ett känslosamt inlägg så säg! Eller ja, typ iaf.. Hmm, det passar mig inte, det här med känsloprat. Jag har ju trots allt ett hjärta av sten (vilket förklarar varför jag aldrig gråter till filmer), så jag tror jag överlåter detta tema till de mer emotionella typerna.

I konklusion, fråga mig inte vad jag svamlar om eller varför jag skrev detta meningslösa inlägg. Se det som en parantes. Klart slut!

Ibland vill man bara gå långt ut i skogen och hitta en riktigt mossig gammal sten och lägga sig under den och ligga kvar i tusen år.

Lite smått och gott från denna dag

Tjohoo, jag dog inte! Faktum är att jag kände mig riktigt levande ;) Tihi, nej klychor åsido så var det faktiskt jättekul att step uppa lite igen, återuppliva lite gamla minnen sådär, fastän den här vuxengruppen var nååågot mer avancerad än ungdomsgruppen jag gick i förut. Men men, om någon vecka kommer jag säkert vara back on track och följa med i alla steg och hopp och skutt! Och fatta vilken kondition jag (förhoppningsvis) kommer ha hunnit få innan årets peak, alltså längdskidsäsongen, drar igång! Vasaloppet here I come!

Denna dag har annars spenderats med att vara fett trött, läsa spanskabok samt titta på Ally McBeal <3 Asså serri, Ally 4 eva lixåm! Nej men det jag vill ha sagt är att det verkligen är en av mina absoluta favoritserier genom tiderna, och jag måste erkänna att jag undersökte möjligheten att köpa the complete dvd-collection fraktfritt från staterna, vilket skulle kosta typ 950 kr... Hmm, värt eller ovärt?

Jag skypade även nyss med min kära vän Drutten och jag säger bara: Skype FTW! Man borde verkligen skypa mer, då känner man sig inte lika isolerad från det gamla goda IB3-livet. Så alla som läser detta, adda mig! Gör din röst hörd! Slå ett slag för kommunikation över länsgränserna!!

Slutligen slog det mig just att när man pluggar på distans får man ge sig själv sovmorgon hur ofta man vill. Göööööött! Det betyder att jag tar en halvtimme längre imorgon, då har man ändå 10 minuter på sig att ta sig upp innan Rachael Ray börjar, hihi. Men seriöst, det är ett bra morgonprogram...

Step up, step down (höhö)

Oh yeah, imorgon gäller det! Då ska jag ääääntligen börja med step up igen!

Detta kanske kommer som en överraskning (och ooooh vilken intressant och spännande överraskning det är!) för vissa, men innan jag flyttade till the big K var det step up (och ridning) för hela slanten! Så nu ska jag börja med det igen, vilket känns jättekul och jätteläskigt. "Gooosh, vilken whimp", tänker ni säkert nu, "läskigt med step up elleeer?!" men det är faktiskt så att jag har inte tränat what so ever på ett halvår (!!!) vilket betyder att jag är feeeett out of shape, så att säga. Därför är mitt hopp om morgondagen att överleva.

Wish me luck, y'all!

Hmm...

Hmm, nu kom en riktigt allvarlig fundering upp i mitt huvud. Det är nästan så jag känner mig lite som Munken med alla sina djupa livsfrågor om tältsängar och annat. Men min tanke är något helt annat!

Frågan lyder: Ska man eller ska man inte svara på kommentarerna man får på sina inlägg? Alltså, jag gjorde det i början av min bloggkarriär, men sen slutade jag. Så nu är alltså frågan; går folk tillbaka och läser om de fått svar på sin kommentar eller går de vidare med sitt liv efter att kommentaren är lämnad? Är man en dålig människa om man till synes ignorerar allt skojigt som folk skriver i respons till ens inlägg?

Hmm...

iEspaña, por favor!

Jo men visst vettu, nu har jag bara blivit sååå sugen på att åka till Spanien. Har till och med suttit och kollat au pair annonser! (gott folk, frukta icke, det är bara lite oskyldigt och oseriöst tittande)

Okej, au pair i sig kanske inte lockar så jättemkt, men jag vill bara åka till Spainen och göra nåt, jobba helst. Inte blir det bättre av att kolla på alla Frankrike-kort på Facebook, för det ser bara så härligt ut att vara nån annan stans och uppleva en ny stad och ny kultur i ett nytt land.

Nej, jag säger då det, efter jul är det Spanien som gäller! (iaf tills jag ändrar mig igen, läs: en månad)

Hemma igen

Jaha, då var man hemma i gamla hederliga Åstnår efter några grymt göttiga dagar i tha hood, aka K-d. Och det var verkligen sååå härligt att komma tillbaka dit igen! Vet inte om jag borde skämmas eller vara stolt men att komma tillbaka till skolbibblan kändes verkligen som att komma hem :)

Efter några dagar spenderade i skolan med psykologitenta, frivillig ToK lektion med de nya IB2orna samt lite snyltande av skolmaten och skolmatsalens alko-gel, kändes det som att man aldrig åkt därifrån. Att spendera dagarna med att dra runt på stan, fika, sitta i skolan och softa i NG-rummet, kvällarna med att äta pizza, spela tv-spel, sjunga Disney-sånger lite för högt och lite för falskt och baka kaka, samt nätterna (eller ja, iaf en natt) med att röja på Arena kändes bara så rätt! Så himla kul att träffa alla igen också!

I konklusion, min Karlstadvistelse blev en hit!

Och vad gäller skolrelaterade saker så tror jag att tentan gick rätt bra, kändes som iaf de flesta frågorna handlade om sånt vi läst, men jag vill bara säga en sak: shit va jag blev trött i handen! Det tog typ bara en halvtimme eller nåt innan man kände sig helt utslagen i näven. Undrar just hur mkt muskelmassa man tappat denna skriv-fria sommar egentligen...

Även Diploma Ceremony gick vägen, både diplom och certifikat för tvåspråkighet är härmed inkasserat.

För övrigt kände jag hur min bittra attityd mot att bo hemma sakta men säkert kom tillbaka under gårdagen. Men men, what to do.. Nu blir jag iaf ensam hemma i några dagar då pappa är på älgjakt, så det blir nog en bra liten re-introduktionsperiod till hemma livet.

Jag har förresten äntligen fått några av mina spanska-böcker (bara hälften av dem dock, men bättre det än inget) så nu kan jag börja med de studierna på riktigt också. Först ut: att läsa El cartero de Neruda.

Hasta luego!