Tackar vet jag "ta en kaka"

Idag kom det in en liten lustig varelse på jobbet, nämligen inget mindre än en livs levande papegoja.

Till att börja med satt den där så snällt på sin ägares axel (det var nog för övrigt första gången jag sett nån gå runt bland folk med sin lilla husdjursfågel med sig) och sa inte ett pip. Inte för att den blev så mkt vildare sen heller, så jag vill inte att ni ska få falska förhoppningar om nån attack mot andra kunder eller liknande, men när de stod och skulle betala fick man ändå ett smakprov på vad den lärt sig härma. Och av alla härliga ljud i världen, tror ni inte att den skulle härma just det ljudet vi alla älskar, nämligen det hjärtskärande gnisslandet av ett vykortsställ som vrids. Härligt, det var vad det var! Det man kan fundera över är om ägaren tycker det är härligt att ha ett gnisslande vykortsställ ½ cm från örat under sina shoppingturer. Hmm, det tåls att tänkas på!

Men, gott folk, detta var inte slutet på denna otroligt spännande berättelse! Fortsättningen lyder så här: när jag då stod i godan ro och vant mig vid ett och annat högt gnissel från denna papegoja så började den helt plötsligt ge ifrån sig världens högsta brandlarms-ljud! Snacka om att jag höll på att få en hjärtattack! Detta ljud höll dock inte i sig i mer än nån sekund, den gjorde det säkert bara för att skrämma livet ur mig och alla andra där inne, men man hann ändå få en och annan "brandlarmet-går-hjälp-jag-kommer-dööö"-känsla.

Nej, tackar vet jag hur det var på min tid, när papegojor på sin höjd sa "ta en kaka, ta en kaka". (Brukar de verkligen säga så, förresten? Nu blev jag osäker på om det är ett globalt erkännt fenomen eller om det bara är mina egna mentala papegojor som säger så... Hmm!)